Resande teatersällskap i Sverige
Teatern har en lång historia i Sverige och vi har många anrika teaterbyggnader där en del fortfarande är i bruk idag. Men teater har inte alltid uppförts i stationära byggnader. I Sverige finns också en tradition av resande teatersällskap, som färdats mellan stad och landsbygd och på så sätt tagit teatern till folket istället för tvärtom.
Ett modernt resande teatersällskap behöver ta med sig mycket rekvisita och kläder för att kunna framföra sina föreställningar på olika orter. Därför behövs ofta flera lastbilar för att forsla allt i god tid till rätt plats. Med extraljus från Nordeye kan teatersällskapet lysa upp vägen framför sig och på så sätt undvika olyckor som kan skada skådespelarna. Här finns extraljus i form av LED-ramper och runda extralampor, med olika lumen, ljusstyrka och ljusbild.
Turnerande teatersällskap
Teaterkonsten har inte alltid uppskattats från officiellt håll i Sverige. År 1750 skickades ett kungligt brev ut som skulle skydda unga sinnen, där studerande ungdomar förbjöds att framföra skådespel och komedier. När den teaterintresserade kung Gustav III kom till makten mjukades förbudet upp. Vid 1700-talets slut spelades teater i Liberiet, en gammal fäktningssal i Lund. År 1809 köptes Stobæusska gården av tobaksfabrikören Svante Lundsten. Här upplät han en av loglängorna på tomten till olika resande teatersällskap. Vid denna tid var kommunikationerna dåliga. Sällskapen färdades på illa belysta vägar och de hade förstås inte tillgång till extraljus eller annan belysning. Därför stannade sällskapen gärna en längre tid på samma plats så att de på så vis kunde framföra en större och mer rik teaterrepertoar.
Amatörteaterns roll
Under den senare delen av 1800-talet växte amatörteatern fram som en del av nykterhets- och arbetarrörelsen. Detta var särskilt vanligt i olika svenska orter där resande teatersällskap vant befolkningen vid teater som var både underhållande och seriös. De sällskap som på detta sätt reste runt i Sverige spelade dramatisk teater och opera, med tiden också operetter. Under denna tid var det den franska scenkonsten som var stilbildande, och kritiker menade att detta visade på bristande moral. Det blev populärt med kortare sketcher och teaterstycken som varvades med sångnummer, i form av underhållande vaudeville-revyer. Revy betyder återblick, och denna underhållningsform blev omhuldad bland amatörskådespelare.
Från teater till TV
Bland yrkesfolk och amatörer blev också en mer nationalromantisk repertoar vanligt förekommande. ”Värmlänningarna” är det mest spelade verket genom tiderna i den svenska scenkonsten. Trots dess höga ålder – den framfördes redan år 1845 – spelas den än idag under varje sommar i värmländska Ransäter. Sångspelet är en svensk ”Romeo och Julia”-saga och skrevs från början av Fredrik August Dahlgren som kom från Ransäter. Revyn blev senare under 1900-talet mer urban och lyxig, där artister som Karl Gerhard och Ernst Rolf charmade publiken. Den folkliga ståupparen Fridolf Rhudin gjorde succé, med sin vidareutveckling av bondkomikens skrönor. I folklustspelen gick det att se en misstänksam attityd mot överheten, samtidigt som en gemenskap framhölls bland vanligt folk. Detta tog sig sedan vidare in i TV-apparaten med serier som ”Albert och Herbert”, där Tomas von Brömssen och Sten-Åke Cederhök blev folkkära. Det fanns också humoristisk kritik av den traditionella bondkomiken, som hos Hasse och Tage och Povel Ramel.
